Vi vaknade med ösregn utanför fönstret på dag 5. Bra timing, för det var dags att fortsätta söderut mot Vicenza i Italien efter slappandet i Österrike. För att göra vägen lite roligare så valde vi att köra rakt söderut in i Italien. Den snabbaste vägen är att köra motorväg via Brennerpasset men eftersom vi har kört den några gånger så ville vi testa en annan väg, och vi hade inte bråttom så det kändes roligare att köra mindre vägar.
Saalbach-Hinterglemm ligger bara några få mil från den norra infarten till Grossglockner-passet, en bergsväg som byggdes redan på 1930-talet och går upp till 2500 meter innan den börjar gå nerför mot Italien och Slovenien. Joker-kortet som nämndes i förra inlägget gav lite rabatt, men det är ingen stor peng att köra över passet oavsett. Passet kan rekommenderas, det ger fina vyer, chans att se lite snö mitt i sommaren och många möjligheter till att stanna längs vägkanten och ta kort eller bara njuta. Det är inte heller oändligt med hårnålar, som t.ex. Stelvio-passet som kan bli lite segt under turistsäsongen när alla ska harva upp för de oändligt många hårnålarna.
På andra sidan passet fortsatte vi på små och krokiga vägar söderut, otroligt mysiga vägar och fin omgivning. Vi passerade en by, Kötschach, som verkade vara ett cykel-mecka med cykelställ på nästan alla bilar, många cyklar på vägarna och fullt med cyklar utanför restaurangerna längs vägen. Värt ett besök, kändes det som.
Så småningom passerade vi gränsen till Italien, men vägarna var fortsatt små och omgivningarna väldigt lika. Möjligen kunde anas ett högre tempo på de lika små vägarna... Vi stötte på vår första uttorkade flod, det såg vi många fler gånger längs vägen, de höga temperaturerna ihop med väldigt lite nederbörd har gjort att flera floder i norra Italien nästan helt torkat ut. Istället för de tiotals meter breda stora floderna var det en liten rännil i mitten.
Motorvägarna, eller autostradorna, i Italien är för det mesta väldigt effektiva. Skyltad hastighet på 130 km/h, ofta tre-filig och rak väg och dessutom hyfsat bra disciplin i vänsterfilen. Man får ofta en biljett när man kör på och betalar sedan när man kör av, ett system som vi trivdes bättre med än det franska där betalstationerna istället kommer med jämna mellanrum på själva motorvägen och bryter trafikflödet kontinuerligt. Telepass-systemet som används både i Italien och Frankrike, som gör att man inte behöver stanna i varje station, går inte att få tag på via någon svensk tjänst men verkar gå att som svensk ändå köpa över disk, antingen i Italien eller i Frankrike, t.ex. HÄR och sedan betala en liten årsavgift. Tanken är att testa det till nästa resa.
Något som inte var så festligt var rastplatserna längs vägen, de körde fortfarande med hål i golvet på damernas vilket fick E att hellre hålla sig än att gå på toaletten.. Hon blev väldigt orolig att hotellet skulle ha samma lösning. :)
Vi anlände till vårt mål strax efter kl 15 och hittade en öppen gelateria för att fira ankomsten. Därefter direkt till vårt boende för de kommande dagarna, en mysig agriturismo strax utanför Vicenza. Hyfsat stor tvårums-lägenhet med kokvrå och en egen del av trädgården med en liten uteplats. Dessutom välbehövlig AC i den 38-gradiga värmen.
Efter hopp och lek tills restaurangerna öppnade (sent för oss svenskar med små barn) begav vi oss till en pizzeria som hotellet tipsade om, tyvärr låg hotellet såpass off att bil behövdes nästan vart vi än skulle. Pizzerian var i alla fall superbra, barnen hittade en ny favorit i Diavolo som amerikanarna nog skulle kalla pepperoni-pizza. W beställde en pizza med potatis och förväntade sig ungefär tunna skivor som var ungsstekta men fick halverade, gamla kokta potatisar som smakade ungefär som kokt potatis smakar i matlåda dagen efter. Inte så hett, och tyvärr inte det sista misstaget W skulle göra i sina pizzabeställningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar